Amerikanskt tugg, amerikanska vilt, amerikansk natur, amerikansk gear. Det mesta Steven Rinella gör, säger och upplever är helt annorlunda än den jakt vi bedriver i Sverige och Skandinavien. Men det är just det som är poängen och gör serien så sevärd.

Många av avsnitten tar sitt avstamp i Stevens lilla jakt- och fiskestuga uppe i Alaska. Bistert väder med regn, fiske efter räkor i galonkläder, matlagning på gaslågor och ett storslagen natur. Det är rufft och tufft och man blir så jäkla sugen på att nån gång få ta sig dit! Äkta vildmark långt ifrån bekvämligheter. Ingen hund som kan lokalisera viltet utan många långa dagar av Steven Rinellas jakt går ut på att täcka stora arealer genom att vandra. Ofta upp på nån höjd med bra överblick och sen slå sig ned med handkikaren och spana, kanske dra några lockrop. Finns inget vilt inom synhåll är det bara att knata ned den långa vägen till lägret igen för att nästa dag göra samma sak. Ibland undrar jag om han inte går igång på att späka sig själv och ha det riktigt jävligt. Och ibland, efter den mödosamma väntan, dyker faktiskt ett vilt upp i fjärran. Då gäller det att smyga och snabbt ta sig närmare innan dagens sista solstrålar försvinner bakom horisonten. Har han tur lyckas han med att få in ett bra skott och djuret stupar. Men det är långa skotthåll som gäller. Och långa sträckor att frakta viltet. Bara att kavla upp ärmarna och börja styckningen i fält. Sen packa i/på ryggsäcken och i omgångar forsla ned till lägret.

Denna jakt är som ni förstår långt ifrån den jakt vi är vana vid här hemma, Ingen hund som kan söka upp vilt, ingen radio att kommunicera i eller mobil och ingen fyrhjuling att dra ut viltet med. Men han är inte ensam om att lockas av denna typ av jakt. Alltid har han med sig en vän (han verkar känna ett outsinligt gäng av högst kompetenta jägare). Tillsammans iklädda sina typiskt amerikanska kammoställ sitter dom runt lägerelden och för smått filosofiska samtal om hur jobbigt det är att jaga men att det ändå är det enda man vill syssla med – att det är värt all möda. Redaktionen kan inte annat än att hålla med. Skulle vi få frågan av Steven om att följa med som hans polare på jaktmarkerna i landet i väst skulle vi inte tveka en sekund oavsett hur många mil vi måste knata och hur få vilt vi skulle få skottchans på – det är värt all möda.